2.15 Fjäril vingad syns i Maravelda

- Ödlemän, ödlemän!

Belinda såg dem först. De hade börjat känna sig så hemmastadda i Skuggornas träsk att de inte förväntat sig anfallet. Striden blev kort och blodig. De sex unga reptilmän som attackerade det välutrustade och stridsvana sällskapet hade inte en chans. De behövde inte ens lämna kanoterna. Lurme och Saara prickade ned dem en efter en med båge och armborst samtidigt som de övriga paddlade vidare så fort de kunde.

- – - – -

De provianterade först i Mazmatra och sedan i Zaroflas och när de åter befann sig på öppet hav hade de gott om mat och vatten, samt nya rep och fiskeredskap.

Färden gick vidare över Trakoriska sjön, genom Marduks ränna, och runt Palamux södra udde, som kallades Panzarklacken. Därifrån vände de mot nordväst och in i Thiamassergapet. Alla resor hade tärt hårt på reskassan och på Saaras inrådan tog de sikte på ön Bhannavil där hennes besparingar fanns förvarade på stridsskolan i klostret där hon vistats de senaste åren.

S’rid-be-Ghile var en ganska liten, men trevlig stad. Husen var av sten – låga och välbyggda. På Bhannavil var de ekar som växta i fridfulla dungar bland de gröna kullarna fridlysta, och alla byggnader var därför uppförda i ziddisgranit som importerats från fastlandet. Själva staden bestod av en hamn och ett mindre centrum utan stadsmurar. Här bodde kanske 2.000 människor. På kullarna runt staden låg en mängd kloster och stridsskolor där folk från när och fjärran studerade banzikan och dyrkade stridsguden Trocuspa.

När de gick i land drog Saara sitt vackra slagsvärd och höll det så att solen reflekterades i de fina ornamenten. Hon studerade det under tystnad, bugade hastigt och satte tillbaka det i sin skida. Hon ville inte ha sällskap, utan gick ensam upp till klosterskolan där hon hälsade på sina vänner bland munkarna och fyllde på sin börs med guld och silver från kistan under golvplankorna i sitt rum.

Det övriga sällskapet spenderade dagen i S’rid-be-Ghile med att vila och studera folklivet. Vid lunchtid anlände två tungt bestyckade galbaloner med Kishatets vimplar vajandes från masterna. Det visade sig att det var ambassadörer från Albarunzia som kommit för att upprätta diplomatiska förbindelser med Bhannavil och Lasemos.

När kvällen kom ville Saara spendera natten på klosterskolan. De övriga tog in på ett litet värdshus, och gick till sängs tidigt efter en lätt middag. Det gällde dock inte Lurme, som var dödligt uttråkad av alla långa resor. När de andra somnat smög han sig ut i jakt på ett lämpligt hus att bryta sig in i. Men denna natt stod inte Kastyke honom bi, och efter att näranog blivit upptäckt av stadsvakterna flera gånger gav han upp och återvände till värdshuset.

På morgonen seglade de över sundet till Palamux och angjorde hamnen i Maravelda. De var inte helt klara över hur de skulle ta sig till Björkrike på västkusten. Andiman betvivlade Vindpilens kompetens på svårare vatten, och västerhavet var ökänt för sina hårda vindar och långa vågor. Alltså lutade det åt att försöka sig på landvägen, men de kände inte till vägen och behövde därför få fram mer information. Belinda, Lurme och Saara kände därtill ett behov av att besöka universitetet. De var ju ändå de sista som sett Oscar i livet och kunde meddela hans kollegor att han avlidit.

Maravelda var huvudstad i det trakoriska lydriket Lasemos. I själva verket var det den enda riktiga staden som inte stod under full kontroll av lokala adelsmän. Lasemos var, till skillnad från det egentliga Trakorien, ett utpräglat feodalsamhälle där grevar och baroner styckat upp riket emellan sig och det centrala styret var mycket svagt. Maravelda var den enda staden med fulla privilegier att bedriva handel och näringsverksamhet.

Det var också en mycket gammal stad. När de vandrade längs gatorna kunde de se att de flesta av de grå stenhusen var reparerade många, många gånger, och att det växte mossa och lavar emellan byggstenarna. Stämningen var slö jämfört med de hektiska storstäderna på Paratorna, men det myllrade ändå av folk och butikerna var öppna trots att det ännu var ganska tidigt på dagen.

Universitetet förstärkte ytterligare traktens intryck av ålderdomlighet. De äldsta byggnaderna såg ut att ha stått där i evinnerlig tid. Här fanns inte några spår av den frenetiska akademiska hets och konkurrens som Belinda sett vid Kejserliga Akademien i Tricilve. I biblioteket rådde tystnad och de lärde satt och läste och antecknade i lugn och ro.

När de slutligen fick tag på Oscars närmaste överordnade – Dilion Deruma, prefekt för institutionen för fornhistoria och utdöda folkslag – blev han bedrövad men inte förvånad över beskedet om vad som hänt. Oscars forskningsresor hade varit ökända för sin våghalsighet, och på många sätt kändes det som ett mer passande slut att han stupat på fältet än bara somnat in vid sin pulpet i biblioteket, som så många andra akademiker.

Dilion erbjöd dem mat och husrum för natten och betygade att de var välkomna åter närhelst de önskade. Eftersom Oscar saknade anhöriga överlämnade han också hans forskningsmaterial till dem. Det bestod mestadels av oläsliga anteckningar och en hel del kartor, men Belinda tackade artigt och lovade att materialet skulle tas om hand på bästa sätt.

De stannade på universitetet hela dagen och fick på så sätt fram mycket information om Björkrike och vägen dit. Dilion avrådde mycket bestämt från att ta landsvägen. Det skulle nämligen innebära att de var tvungna att korsa vildlanden i Klagga, och det skulle de med största säkerhet inte överleva. Han menade också att sjövägen var ofarbar, såvida de inte hade tillgång till en båt helt utan järn i. Ögruppen Ferrofagerna, som låg utanför kusten, sög nämligen till sig alla skepp med minsta järnspik ombord. De skulle i så fall också bli tvungna att lämna all utrustning som innehöll järn i Maravelda innan de avreste.

Efter mycket tankemöda bestämde de sig för att trots allt försöka sig på landsvägen till Björkrike. De hade inget järnfritt skepp att tillgå, och ingen av dem tilltalades av att behöva möta kommande strider utan sin utrustning. Andiman kände sig dock väldigt osäker på tilltaget och beslöt att stanna och vänta i Maravelda.

- – - – -

Possum kände sig frustrerad. Han visste inte vad de höll på med. Vad var meningen med den här märkliga orakeljakten egentligen, och hur skulle han någonsin kunna besegra Shagul på det här sättet? Dessutom längtade han hem till Berendien. Det tycktes honom som om Trakorien var ett land av barbarer och krämare utan känsla för vare sig naturens skönhet eller lärdom och förfining.

Han fingrade tankspritt på det klotformade smycket som han plockat från Kamalkus döda kropp efter striden på Gatves klippa. Utan att han riktigt förstod hur det gick till hade han öppnat klotet. Ur det fladdrade ett stort antal mycket små gyllene fjärilar som upplöstes till ett glittrande stoft efter någon minut. De övriga stirrade oförstående på honom. Vad hade han gjort nu?

Inne i klotet låg en liten lapp av gammalt pergament. Possums alviska var lite rostig men Lurme plockade fram Demens ur sin skida som utan problem kunde tyda texten. Den löd:

Tjuv
Väl mött i skuggornas land!
Budet har gått med gyllene vingar
Än när du läser, vaknar Nekromorben
vädrar i vinden, vandringen börjar.
Lämnar sitt hjärta, den röda stenen,
i gudarnas nordliga boning.
Trettontalets helighet håller hans liv.

Demens hade ingen aning om vad det rörde sig om, men konstaterade att det knappast var ett vänligt meddelande.

Innan de lämnade Maravelda frågade de Dilion om vidare råd. Han kunde berätta att lappen i klotet tycktes hänvisa till den gamla myten om Nekromorbus – en staty vid Etemenankitemplet i Isakra som sades ha skapats så perfekt att den vaknade till liv och endast kunde snärjas med trolldom. Sedan dess hade den stått där livlös tillsammans med de övriga tolv statyerna i det som kallades Rakmakolonnen. Statyn var välkänd, men myten gav han inte mycket för. Det lät mest som gammalt skrock, tyckte Dilion.