Nu fick det vara nog, ansåg Belinda. Deras färder hit och dit hade tagit alldeles för lång tid, och även om de egentligen var ganska rika så var reskassan alltför liten för att kunna försörja dem hur länge som helst, och sitt eget kapital kunde hon inte komma åt för tillfället. Således blev färden över Lasemos spartansk och effektiv. De undvek dyra värdshus och marscherade hårt från gryning till kväll.
De passerade många slott och herresäten, och ännu flera byar. På den femte dagens morgon såg de den magnifika borgen Kharasma på avstånd. Saara tänkte att hon gärna skulle besöka den plats där krigarhjälten Arn Dunkelbrink härskat i många år, men tordes inte säga något av rädsla för Belinda.
Precis vid gränsen mot bergen som skiljde Lasemos från Klagga hittade de byn Ravenna. Den var helt cirkelformad, och omgiven av en hög träpalisad med fem försvarstorn. Det var uppenbart att man tog faran från norr på största allvar. De passade på att packa om och proviantera innan de begav sig upp i bergen. I handelsboden trodde de att Belinda drev med dem när hon berättade om gruppens planer. Inte var väl någon galen nog att frivilligt ge sig in i Klagga? Visste de inte att svartfolken där var större, starkare och bättre organiserade än någon annanstans?
- – - – -
Väl uppe i bergen avancerade de försiktigt. De hade tagit en kalkylerad risk, men det betydde inte att de var omedvetna om farorna. Den första dagen gick bra. De mötte inget farligare än en grävling som fräste åt dem.
På förmiddagen den andra dagen sedan de lämnat Ravenna påbörjade de nedstigningen mot det egentliga Klagga. Det var då problemen började. En skur av pilar slog plötsligt ned runt dem. De tittade sig omkring, men såg ingen fiende. Då kom ropen… brutala stridsrop som hördes från alla håll. Orcher, svartalfer… kanske t.o.m. troll, tänkte Saara och osäkrade armborstet.
De sökte skydd så gått de kunde bakom några stora stenbumlingar, men pilarna ven runt dem och de insåg snart att de skulle bli tvungna att förflytta sig. Saara, som var störst och bäst berustad, tog första smällen. Hon rusade rakt ut i pilregnet för att dra till sig uppmärksamheten, så de andra kunde försöka fly. Men det var redan för sent. Mängder av orcher kom rusandes mot dem från skogarna i dalarna under dem. Två pilar träffade Saara så illa i huvudet att hon slogs medvetslös. Possum rusade fram för att hjälpa henne, men orcherna var redan framme hos dem och kastade sig över sällskapet med stridshammare och kroksablar.
De försvarade sig ursinnigt och många av de anfallande svartfolken mötte sitt öde den dagen. Det låg drivor av döda orcher och svartalfer omkring dem, men anfallet fortsatte i våg efter våg. Plötsligt såg Possum till sin förtvivlan hur Vessla anfölls i ryggen av en storväxt orch. Han försökte ropa till honom, men kroksabeln hade redan skiljt hans lärljunges huvud från axlarna.
Då hördes plötsligt ett rop som skar genom vildmarken. Orcherna stannade upp en kort sekund och bara stirrade på råttan Chi Gong som stod där på en av stenbumlingarna och ropade efter sina artfränder. En halv minut senare anlände de. Varje råtta inom ett par kilometers omkrets hörsammade hans kallelse. De välde fram ur sina hålor i jorden, ur träden och från gömslen i stenrösen. Hundratals råttor kastade sig över de oförberedda svartfolkskrigarna och slog dem med häpnad.
Det var precis den respit sällskapet behövde för att lyckas fly. De sprang över kullar och berg så fort de förmådde. Belinda och Possum turades om att bära den medvetslösa Saara. Lurme kom efter och sköt pilar bakom sig mot förföljande svartalfer och orcher. De stannade inte upp förrän de utmattade befann sig innanför den skyddande träpalisaden i Ravenna igen.
Det var inte första gången som byborna såg skadade äventyrare fly från Klagga. Saara fick snabbt vård av de mest medicinkunniga äldre i byn. Possum hade ännu inte återvunnit tillräckligt mycket av sin mentala styrka för att kunna hela henne med magi, men om hon bara överlevde några timmar till skulle han säkert kunna hjälpa henne. De övriga i sällskapet omplåstrades för sina småblesyrer.
Under tiden mobiliserades byns försvar för att kunna stå emot det väntande anfallet från svartfolken från norr. De kunde inte vara mer än ett par timmar bort. Alla vuxna och stridsdugliga bybor beväpnades med påkar och pilbågar och försvarstornen besattes med de skarpaste skyttarna. Belinda styrde upp försvarsstrategierna och förde befäl över trupperna med myndig stämma.
Det dröjde inte länge innan de anlände. Det var kanske 200 svartalfer och hälften så många orcher. Byäldsten lät ringa i den stora bronsklockan på torget för att larmet skulle gå från by till by. I väntan på förstärkningarna gällde det bara att hålla stånd.
Striden var hård, men byns försvar höll. Svartfolken var starka och välbeväpnade, men anföll kaotiskt och dåligt organiserat. Några bybor föll för pilarna, och ett av försvarstornen vältes omkull, men på fyra timmar kom anfallarna aldrig innanför palisaden. Belinda eldade på de stridande byborna så gott hon förmådde.
Det var fortfarande oklart hur det skulle sluta när ett trettiotal riddare från Kharasma kom stormandes i full galopp, med sänkta lansar. De följdes av minst dubbelt så många knektar till fots och svartfolkshären slaktades till sista man.
Riddarna anfördes av en stolt man i helrustning med blå och gula plymer vajandes från hjälmen. När han stegade in i Ravenna sänkte byborna sina huvuden för att visa respekt och tacksamhet. Belinda gick fram till honom för att berätta vad som förevarit, men hann inte ens avsluta sin första mening.
- Tig, trakoriska svin, sade mannen!
- Men… försökte Belinda.
- Hjärtligt välkommen till det fria Lasemos, trakoriska svin. Jag förutsätter att det är ni som retat upp svartfolken, eller hur? Du behöver inte svara. Nåväl, jag tänker inte ödsla min tid på att arrestera trakoriska svin och djuriske halvfolk. Mitt förslag är att ni tar ert pick och pack och vänder åter till ert sönderfallande hemland, för ser jag er här igen så spikar jag upp er i tummarna på borgportarna i Kharasma.
- – - – -
Det var inte mycket att göra. De hade misslyckats. Enda utvägen var att återvända till Maravelda och försöka sig på sjövägen till Björkrike istället. Men hur skulle de gå till? Var skulle de få tag på ett skepp utan järn, och hur skulle de klara sig utan sin utrustning?
Possum var chockad. Vessla var död och hans kropp låg kvar att ruttna i Klaggas ödemarker. Han hade inte kunnat göra något för att rädda sin enda lärljunge. Om han inte ens kunde skydda sina bästa vänner, hur skulle han någonsin kunna besegra Shagul?
På kvällen ledde Possum en kort minnescermoni där Vesslas själ återbördades till naturens eviga kretslopp: ”som en regndroppe återförenas med havet”. På morgonen påbörjade de vandringen tillbaka till Maravelda.
