Andiman blev djupt bedrövad när han fick höra om Vesslas öde, men det modstulna sällskapet kunde åtminstone glädja sig över att problemet med att färdas sjövägen till Björkrike tycktes vara löst. Kapten Moliax var dock benhård på att inget järn eller stål fick medföras ombord och dömde snabbt ut stora delar av gruppens utrustning. Han förklarade vidare att förbudet inte gällde all metall. Brons, silver och koppar gick utmärkt att ta med sig. Således bestämde de sig för att införskaffa så mycket utrustning i sådana material som de kunde få tag på innan morgondagens avfärd.

Många av de berusade sjömännen på tavernan diskuterade högljutt läget i världen. Ryktena kom från när och fjärran om hur det trakoriska imperiet höll på att falla samman. Trinsmyra hade förklarat sig oberoende och installerat Barrifar Ålskalle som kung över hela ön. Ransardernas invasionsförsök på Paratorna hade slagits tillbaka av den trakoriska flottan, men fienden behärskade nu hela östra Saphyna, Guidena undantaget, där Ripigus Oxenklöv fortfarande höll stånd. På Palamux förväntade sig alla att Soblak skulle fall vilken dag som helst, och Kishatets arméer marscherade redan mot Fontra Cilor. De gamla lydrikena Moskorien, Lasemos, Nastrôl och Ziddisbar stod numera utanför trakorisk kontroll.

Moliax gav inte mycket för snacket om ”det fria Lasemos”. Det kändes säkert skönt för landsbygdens grevar och baroner att slippa betala skatt till Tricilve, men i Maravelda hade trakorierna varit garanten för att den fria handeln kunde skötas ostört. Hur det nu skulle bli med den saken var oklart.

- – - – -

Den natten sov de ombord på Vindpilen. På förmiddagen handlade de bronsutrustning så gott de kunde få tag på. De lämnade kvar allt av järn på sin egen båt, och Andiman stack till hamnvakten en rejäl bonus för att se till att allt var orört när de återvände.

Färden runt Palamux västra udde tog fyra dagar. Barkmannen II rullade tryggt över de långa vågorna som drog in från väster. Däcket badade i sol och alla i sällskapet välkomnade lugnet och vilan. Moliax lät Andiman stå vid rodret på lättare sträckor, vilket gjorde den unge ankan omåttligt stolt över sig själv.

- – - – -

Det visade sig att Moliax inte tänkte angöra i själva Björkrike, då vattnen närmast kusten var alltför förrädiska för större skepp, utan istället stanna vid den lilla holmen Malurangu en halv dagsfärd bort.

På Malurangu hade animister från Mereld anlagt en missionsstation där de bedrev sjuk- och fattigvård och med viss framgång spred sin lära till björkbeningarna. När de klev av Barkmannen II möttes de på bryggan av en småvuxen, skinntorr, kvinna i sextioårsåldern. Hon var klädd i en fotsid ljusblå särk och runt hennes huvud sken en gyllene aura. Hon presenterade sig som Godael, förklarade att hon var översteprästinna på ön och hälsade dem välkomna.

Sällskapet tog sin packning och började vandra upp mot det stora timrade huset där sovsalen låg. När de passerade ett fönster höll Lurme på att träffas i huvudet av en stor bok som kom farandes med hög fart genom den sotade glasrutan.

- Jävla skit, ja få ont i huvet av att läsa, hörde de inifrån!

Kort därefter brakade en storvuxen yngling ut genom dörren.

- Ja ska nog visa dom. Ja ska döda orakeljäveln så de får se, ropade han ilsket!

Belinda och Possum tittade menande på varandra. De bestämde sig för att ta reda på mer om den unge mannen så fort tillfälle gavs.

När de väl inkvarterat sig passade de på att ströva runt på Malurangu i ett par timmar innan kvällsvarden. Hela ön tycktes bada i ett milt skimmer och allt kändes mycket fridfullt. Possum kände på gräset med sina händer och märkte att det trivdes.

Middagen bestod av fisksoppa och bröd. Den var enkel, men alls inte oäven, och serverades i en gemensam matsal där merelder, björkbeningar och främlingar åt vid samma bord. Den unge mannen som kastat böcker genom fönstren visade sig heta Bryllist. Han var stor som ett hus och lika kraftig, men verkade inte särskilt smart. När Belinda samtalade med honom hade hans vrede visserligen hunnit lägga sig, men han var fortfarande klar över att han skulle lämna missionsstationen och ”döda oraklet”.

Efter middagen hade de lyckats förstå hur det hela hängde ihop. Tydligen var björkbeningarna ett delat folk. Bryllist var sutare och hans folk bodde på den södra sidan av Hoskas klyfta. På norra sidan levde norsarna och det var hos dem som oraklet fanns. Eftersom gruppens lokalkännedom var begränsad föreslog Belinda att de kunde ta sällskap med Bryllist. Hon bekymrade sig inte så mycket över hans idéer om att döda oraklet eftersom han verkade rätt så lättlurad. Det skulle nog lösa sig, och behövde verkligen en guide.

- – - – -

Lurme kunde inte tro sina ögon. Sovsalens kistor saknade lås. Han mindes att Godael hade mumlat något om tillit och förtroende, men det här var ju rena dumheterna. De bad ju om att bli bestulna.

Han plundrade snabbt den nästliggande sängen på pengar och vapen, men stannade upp med hjärtat i halsgropen. Han var upptäckt. Han såg sig omkring i den tomma salen och kunde inte för sitt liv förstå vad som hände. Det fanns ingen där som sett honom. Ändå var han upptäckt. Hela hans inre var i uppror. Han visste att han gjort något oförlåtligt och att han inte skulle komma undan med det.

Han gick säkert tio varv runt ön, men ångesten bara växte. Hjärtat slog som besatt i bröstet på honom och han insåg att det skulle sprängas inifrån om han inte gjorde något.

När han kom in till Godael kunde han inte tala. Han stammade fram ett ”förlåt” och slängde upp stöldgodset på hennes bord. Hon tittade på honom med milda, men förebrående ögon.

- Jag kan inte förlåta vad du inte gjort mot mig. Du har svikit Tigwalwans gästfrihet genom dina handlingar och endast han kan förlåta dig.

- Tigwalwan, mumlade Lurme, är det hans saker?

- Tigwalwan är vår gud, suckade Godael. Han belönar den givmilde och barmhärtige och bestraffar den som stjäl och sviker. Om du vill känna frid igen måste du gottgöra honom genom goda handlingar.

- – - – -

Efter frukost nästa morgon fann de Bryllist på missionsstationens gård där han satt och sorterade sin utrustning. Trots upprepade försök misslyckades han med att sätta på sig en skrämmande bronsmask.

- Ajajajaj… passa inte alls, utropade han och de kunde se hur små blå blixtar slog ut från insidan när den närmade sig Bryllists ansikte.

Belinda tittade förälskat på masken. Den var formgiven som ett demoniskt ansikte, men hon tyckte den var vacker. Ända sedan striden på Gatves klippa hade hon skämts för hur hon såg ut, och hon önskade inget hellre än att dölja sitt brända anlete bakom något.

- Får jag pröva, frågade hon?

Masken tog emot Belindas ansikte med en underbar omfamning. Det var som om den skapats för att passa henne perfekt. Hon kände hur hon uppfylldes av en övermänsklig styrka och hon visste att hon var beredd att göra nästan vad som helst för att få behålla den.

- Oj, den passa. Bäst du ta den då, sa Bryllist!

De passerade många slott och herresäten, och ännu flera byar. På den femte dagens morgon såg de den magnifika borgen Kharasma på avstånd. Saara tänkte att hon gärna skulle besöka den plats där krigarhjälten Arn Dunkelbrink härskat i många år, men tordes inte säga något av rädsla för Belinda.

Precis vid gränsen mot bergen som skiljde Lasemos från Klagga hittade de byn Ravenna. Den var helt cirkelformad, och omgiven av en hög träpalisad med fem försvarstorn. Det var uppenbart att man tog faran från norr på största allvar. De passade på att packa om och proviantera innan de begav sig upp i bergen. I handelsboden trodde de att Belinda drev med dem när hon berättade om gruppens planer. Inte var väl någon galen nog att frivilligt ge sig in i Klagga? Visste de inte att svartfolken där var större, starkare och bättre organiserade än någon annanstans?

- – - – -

Väl uppe i bergen avancerade de försiktigt. De hade tagit en kalkylerad risk, men det betydde inte att de var omedvetna om farorna. Den första dagen gick bra. De mötte inget farligare än en grävling som fräste åt dem.

På förmiddagen den andra dagen sedan de lämnat Ravenna påbörjade de nedstigningen mot det egentliga Klagga. Det var då problemen började. En skur av pilar slog plötsligt ned runt dem. De tittade sig omkring, men såg ingen fiende. Då kom ropen… brutala stridsrop som hördes från alla håll. Orcher, svartalfer… kanske t.o.m. troll, tänkte Saara och osäkrade armborstet.

De sökte skydd så gått de kunde bakom några stora stenbumlingar, men pilarna ven runt dem och de insåg snart att de skulle bli tvungna att förflytta sig. Saara, som var störst och bäst berustad, tog första smällen. Hon rusade rakt ut i pilregnet för att dra till sig uppmärksamheten, så de andra kunde försöka fly. Men det var redan för sent. Mängder av orcher kom rusandes mot dem från skogarna i dalarna under dem. Två pilar träffade Saara så illa i huvudet att hon slogs medvetslös. Possum rusade fram för att hjälpa henne, men orcherna var redan framme hos dem och kastade sig över sällskapet med stridshammare och kroksablar.

De försvarade sig ursinnigt och många av de anfallande svartfolken mötte sitt öde den dagen. Det låg drivor av döda orcher och svartalfer omkring dem, men anfallet fortsatte i våg efter våg. Plötsligt såg Possum till sin förtvivlan hur Vessla anfölls i ryggen av en storväxt orch. Han försökte ropa till honom, men kroksabeln hade redan skiljt hans lärljunges huvud från axlarna.

Då hördes plötsligt ett rop som skar genom vildmarken. Orcherna stannade upp en kort sekund och bara stirrade på råttan Chi Gong som stod där på en av stenbumlingarna och ropade efter sina artfränder. En halv minut senare anlände de. Varje råtta inom ett par kilometers omkrets hörsammade hans kallelse. De välde fram ur sina hålor i jorden, ur träden och från gömslen i stenrösen. Hundratals råttor kastade sig över de oförberedda svartfolkskrigarna och slog dem med häpnad.

Det var precis den respit sällskapet behövde för att lyckas fly. De sprang över kullar och berg så fort de förmådde. Belinda och Possum turades om att bära den medvetslösa Saara. Lurme kom efter och sköt pilar bakom sig mot förföljande svartalfer och orcher. De stannade inte upp förrän de utmattade befann sig innanför den skyddande träpalisaden i Ravenna igen.

Det var inte första gången som byborna såg skadade äventyrare fly från Klagga. Saara fick snabbt vård av de mest medicinkunniga äldre i byn. Possum hade ännu inte återvunnit tillräckligt mycket av sin mentala styrka för att kunna hela henne med magi, men om hon bara överlevde några timmar till skulle han säkert kunna hjälpa henne. De övriga i sällskapet omplåstrades för sina småblesyrer.

Under tiden mobiliserades byns försvar för att kunna stå emot det väntande anfallet från svartfolken från norr. De kunde inte vara mer än ett par timmar bort. Alla vuxna och stridsdugliga bybor beväpnades med påkar och pilbågar och försvarstornen besattes med de skarpaste skyttarna. Belinda styrde upp försvarsstrategierna och förde befäl över trupperna med myndig stämma.

Det dröjde inte länge innan de anlände. Det var kanske 200 svartalfer och hälften så många orcher. Byäldsten lät ringa i den stora bronsklockan på torget för att larmet skulle gå från by till by. I väntan på förstärkningarna gällde det bara att hålla stånd.

Striden var hård, men byns försvar höll. Svartfolken var starka och välbeväpnade, men anföll kaotiskt och dåligt organiserat. Några bybor föll för pilarna, och ett av försvarstornen vältes omkull, men på fyra timmar kom anfallarna aldrig innanför palisaden. Belinda eldade på de stridande byborna så gott hon förmådde.

Det var fortfarande oklart hur det skulle sluta när ett trettiotal riddare från Kharasma kom stormandes i full galopp, med sänkta lansar. De följdes av minst dubbelt så många knektar till fots och svartfolkshären slaktades till sista man.

Riddarna anfördes av en stolt man i helrustning med blå och gula plymer vajandes från hjälmen. När han stegade in i Ravenna sänkte byborna sina huvuden för att visa respekt och tacksamhet. Belinda gick fram till honom för att berätta vad som förevarit, men hann inte ens avsluta sin första mening.

- Tig, trakoriska svin, sade mannen!

- Men… försökte Belinda.

- Hjärtligt välkommen till det fria Lasemos, trakoriska svin. Jag förutsätter att det är ni som retat upp svartfolken, eller hur? Du behöver inte svara. Nåväl, jag tänker inte ödsla min tid på att arrestera trakoriska svin och djuriske halvfolk. Mitt förslag är att ni tar ert pick och pack och vänder åter till ert sönderfallande hemland, för ser jag er här igen så spikar jag upp er i tummarna på borgportarna i Kharasma.

- – - – -

Det var inte mycket att göra. De hade misslyckats. Enda utvägen var att återvända till Maravelda och försöka sig på sjövägen till Björkrike istället. Men hur skulle de gå till? Var skulle de få tag på ett skepp utan järn, och hur skulle de klara sig utan sin utrustning?

Possum var chockad. Vessla var död och hans kropp låg kvar att ruttna i Klaggas ödemarker. Han hade inte kunnat göra något för att rädda sin enda lärljunge. Om han inte ens kunde skydda sina bästa vänner, hur skulle han någonsin kunna besegra Shagul?

På kvällen ledde Possum en kort minnescermoni där Vesslas själ återbördades till naturens eviga kretslopp: ”som en regndroppe återförenas med havet”. På morgonen påbörjade de vandringen tillbaka till Maravelda.

Belinda såg dem först. De hade börjat känna sig så hemmastadda i Skuggornas träsk att de inte förväntat sig anfallet. Striden blev kort och blodig. De sex unga reptilmän som attackerade det välutrustade och stridsvana sällskapet hade inte en chans. De behövde inte ens lämna kanoterna. Lurme och Saara prickade ned dem en efter en med båge och armborst samtidigt som de övriga paddlade vidare så fort de kunde.

- – - – -

De provianterade först i Mazmatra och sedan i Zaroflas och när de åter befann sig på öppet hav hade de gott om mat och vatten, samt nya rep och fiskeredskap.

Färden gick vidare över Trakoriska sjön, genom Marduks ränna, och runt Palamux södra udde, som kallades Panzarklacken. Därifrån vände de mot nordväst och in i Thiamassergapet. Alla resor hade tärt hårt på reskassan och på Saaras inrådan tog de sikte på ön Bhannavil där hennes besparingar fanns förvarade på stridsskolan i klostret där hon vistats de senaste åren.

S’rid-be-Ghile var en ganska liten, men trevlig stad. Husen var av sten – låga och välbyggda. På Bhannavil var de ekar som växta i fridfulla dungar bland de gröna kullarna fridlysta, och alla byggnader var därför uppförda i ziddisgranit som importerats från fastlandet. Själva staden bestod av en hamn och ett mindre centrum utan stadsmurar. Här bodde kanske 2.000 människor. På kullarna runt staden låg en mängd kloster och stridsskolor där folk från när och fjärran studerade banzikan och dyrkade stridsguden Trocuspa.

När de gick i land drog Saara sitt vackra slagsvärd och höll det så att solen reflekterades i de fina ornamenten. Hon studerade det under tystnad, bugade hastigt och satte tillbaka det i sin skida. Hon ville inte ha sällskap, utan gick ensam upp till klosterskolan där hon hälsade på sina vänner bland munkarna och fyllde på sin börs med guld och silver från kistan under golvplankorna i sitt rum.

Det övriga sällskapet spenderade dagen i S’rid-be-Ghile med att vila och studera folklivet. Vid lunchtid anlände två tungt bestyckade galbaloner med Kishatets vimplar vajandes från masterna. Det visade sig att det var ambassadörer från Albarunzia som kommit för att upprätta diplomatiska förbindelser med Bhannavil och Lasemos.

När kvällen kom ville Saara spendera natten på klosterskolan. De övriga tog in på ett litet värdshus, och gick till sängs tidigt efter en lätt middag. Det gällde dock inte Lurme, som var dödligt uttråkad av alla långa resor. När de andra somnat smög han sig ut i jakt på ett lämpligt hus att bryta sig in i. Men denna natt stod inte Kastyke honom bi, och efter att näranog blivit upptäckt av stadsvakterna flera gånger gav han upp och återvände till värdshuset.

På morgonen seglade de över sundet till Palamux och angjorde hamnen i Maravelda. De var inte helt klara över hur de skulle ta sig till Björkrike på västkusten. Andiman betvivlade Vindpilens kompetens på svårare vatten, och västerhavet var ökänt för sina hårda vindar och långa vågor. Alltså lutade det åt att försöka sig på landvägen, men de kände inte till vägen och behövde därför få fram mer information. Belinda, Lurme och Saara kände därtill ett behov av att besöka universitetet. De var ju ändå de sista som sett Oscar i livet och kunde meddela hans kollegor att han avlidit.

Maravelda var huvudstad i det trakoriska lydriket Lasemos. I själva verket var det den enda riktiga staden som inte stod under full kontroll av lokala adelsmän. Lasemos var, till skillnad från det egentliga Trakorien, ett utpräglat feodalsamhälle där grevar och baroner styckat upp riket emellan sig och det centrala styret var mycket svagt. Maravelda var den enda staden med fulla privilegier att bedriva handel och näringsverksamhet.

Det var också en mycket gammal stad. När de vandrade längs gatorna kunde de se att de flesta av de grå stenhusen var reparerade många, många gånger, och att det växte mossa och lavar emellan byggstenarna. Stämningen var slö jämfört med de hektiska storstäderna på Paratorna, men det myllrade ändå av folk och butikerna var öppna trots att det ännu var ganska tidigt på dagen.

Universitetet förstärkte ytterligare traktens intryck av ålderdomlighet. De äldsta byggnaderna såg ut att ha stått där i evinnerlig tid. Här fanns inte några spår av den frenetiska akademiska hets och konkurrens som Belinda sett vid Kejserliga Akademien i Tricilve. I biblioteket rådde tystnad och de lärde satt och läste och antecknade i lugn och ro.

När de slutligen fick tag på Oscars närmaste överordnade – Dilion Deruma, prefekt för institutionen för fornhistoria och utdöda folkslag – blev han bedrövad men inte förvånad över beskedet om vad som hänt. Oscars forskningsresor hade varit ökända för sin våghalsighet, och på många sätt kändes det som ett mer passande slut att han stupat på fältet än bara somnat in vid sin pulpet i biblioteket, som så många andra akademiker.

Dilion erbjöd dem mat och husrum för natten och betygade att de var välkomna åter närhelst de önskade. Eftersom Oscar saknade anhöriga överlämnade han också hans forskningsmaterial till dem. Det bestod mestadels av oläsliga anteckningar och en hel del kartor, men Belinda tackade artigt och lovade att materialet skulle tas om hand på bästa sätt.

De stannade på universitetet hela dagen och fick på så sätt fram mycket information om Björkrike och vägen dit. Dilion avrådde mycket bestämt från att ta landsvägen. Det skulle nämligen innebära att de var tvungna att korsa vildlanden i Klagga, och det skulle de med största säkerhet inte överleva. Han menade också att sjövägen var ofarbar, såvida de inte hade tillgång till en båt helt utan järn i. Ögruppen Ferrofagerna, som låg utanför kusten, sög nämligen till sig alla skepp med minsta järnspik ombord. De skulle i så fall också bli tvungna att lämna all utrustning som innehöll järn i Maravelda innan de avreste.

Efter mycket tankemöda bestämde de sig för att trots allt försöka sig på landsvägen till Björkrike. De hade inget järnfritt skepp att tillgå, och ingen av dem tilltalades av att behöva möta kommande strider utan sin utrustning. Andiman kände sig dock väldigt osäker på tilltaget och beslöt att stanna och vänta i Maravelda.

- – - – -

Possum kände sig frustrerad. Han visste inte vad de höll på med. Vad var meningen med den här märkliga orakeljakten egentligen, och hur skulle han någonsin kunna besegra Shagul på det här sättet? Dessutom längtade han hem till Berendien. Det tycktes honom som om Trakorien var ett land av barbarer och krämare utan känsla för vare sig naturens skönhet eller lärdom och förfining.

Han fingrade tankspritt på det klotformade smycket som han plockat från Kamalkus döda kropp efter striden på Gatves klippa. Utan att han riktigt förstod hur det gick till hade han öppnat klotet. Ur det fladdrade ett stort antal mycket små gyllene fjärilar som upplöstes till ett glittrande stoft efter någon minut. De övriga stirrade oförstående på honom. Vad hade han gjort nu?

Inne i klotet låg en liten lapp av gammalt pergament. Possums alviska var lite rostig men Lurme plockade fram Demens ur sin skida som utan problem kunde tyda texten. Den löd:

Tjuv
Väl mött i skuggornas land!
Budet har gått med gyllene vingar
Än när du läser, vaknar Nekromorben
vädrar i vinden, vandringen börjar.
Lämnar sitt hjärta, den röda stenen,
i gudarnas nordliga boning.
Trettontalets helighet håller hans liv.

Demens hade ingen aning om vad det rörde sig om, men konstaterade att det knappast var ett vänligt meddelande.

Innan de lämnade Maravelda frågade de Dilion om vidare råd. Han kunde berätta att lappen i klotet tycktes hänvisa till den gamla myten om Nekromorbus – en staty vid Etemenankitemplet i Isakra som sades ha skapats så perfekt att den vaknade till liv och endast kunde snärjas med trolldom. Sedan dess hade den stått där livlös tillsammans med de övriga tolv statyerna i det som kallades Rakmakolonnen. Statyn var välkänd, men myten gav han inte mycket för. Det lät mest som gammalt skrock, tyckte Dilion.

De sov inte den natten. Deras dilemma var uppenbart: om de förde Raoga tillbaka till vargmännen i skogen skulle oraklet inte kunna sättas i säkerhet, men om de förde bort henne till Skuggornas träsk skulle de inte bara svika Onda Bettets förtroende, de skulle också utsätta invånarna på Gatves klippa för risken att bli invaderade och antagligen dödade. De talade länge om läget medan Andiman lät båten vila på vågorna i sundet mot Trinsmyra. Slutligen beslöt de sig för att trots allt föra Raoga tillbaka hem igen. De fick försöka tala igenom problemet med Onda Bettet när de träffades igen.

När gryningen anlände såg de att himlen var svärtad av rök. Ut från Vumbras hamn flydde den trakoriska flottan i all hast. På några av skeppen var seglen bara delvis hissade, och alla var tungt överlastade med panikslagna soldater. Många av byggnaderna i staden tycktes stå i brand.

Själva rundade de Trinsmyras sydöstra udde och fortsatte under dagen tills de slutligen nådde fram till samma lilla by där de angjort förra gången. Där rådde feststämning.

- Milackerna kommer, milackerna kommer, ropade barnen!

Och mycket riktigt. Över slätten tågade en stor här med väl beväpnade krigare från Milacke i väster. Ned från bergen och över kullarna i norr möttes de av rungler på skolopoder. Det var första gången som Possum fick se dessa gigantiska tusenfotingar som användes som riddjur av barbarerna i Rung, och han fascinerades över hur fort och effektivt de förflyttade sig.

Det stod klart att Vumbra låg under belägring och att staden skulle falla vilken dag som helst. Det var därför som trakorierna lämnade ön i sådan panik. Belinda tyckte det var vanvördigt att hennes landsmän betedde sig som så fega kräk, men det räckte med en snabb blick på den stora armé som marscherade mot stadens murar för att förstå att striden redan var över.

När de väl nådde fram till Onda Bettet i skogen tackade hon så mycket för deras insatser. Det var mer än hon förväntat sig av pälslösingar. Hon sörjde dock Raogas insjuknande i Remuntras galenskap, eftersom hon nu var värdelös som orakel. Ja, direkt farlig, eftersom hon kunde smitta de övriga vargmännen. När Belinda erbjöd sig att föra bort Raoga till en säkrare plats var det därför något som passade alla parter utmärkt.

- – - – -

Färden över Trakoriska sjön tog nästan tio dagar i den lilla fiskebåten. Raoga belades med munkavle för att förhindra att hennes sång smittade ned resten av sällskapet med galenskap. På grund av kriget hade de hade de inte kunnat proviantera som de borde, och dagarna ägnades därför åt fiske. Possum deltog dock inte eftersom han var djupt försjunken i Kamalkus anteckningsböcker. Turen stod dem inte bi. Redan på resans fjärde dag fick Saara en stor isterulk på kroken som slet spöet ur händerna på henne. De fick helt enkelt lov att ransonera hårdare.

I Kruzandervikens mynning låg en stor flotta redo för avfärd söderut. Den militära närvaron var så överväldigande att de inte tordes angöra vare sig Tricilve eller Okruzande utan valde att fortsätta hela vägen till Kamest där de stannade en hel dag för att proviantera och sträcka på benen.

De nästan tappat räkningen på dagarna som gått, men när de stod på landbacken igen var det den första Minde och våren hade övergått i en välgörande försommar. De åt en stabil frukost bestående av ägg, fläsk, bröd och ost, på hamnkrogen Valimans Minne och efteråt satt de länge och drack coffa, rökte pipa och samspråkade med de övriga gästerna.

Det visade sig att trakoriska riket nu låg i krig på flera fronter och de varnades för att färdas alltför långt österut, eftersom ransardiska trupper landstigit i Hoedjartrakten och härjade mellan Jodak och Fanzimle. Det rapporterades även om landstigningar på såväl norra som södra Sahpyna, men uppgifterna om hur striderna gick var oklara. Från Palamux kom rykten om att det heliga Kishatet belägrat staden Soblak och nu planerade att invadera både Moskorien och Nastrôl.

- – - – -

De trotsade de välmenande råden och fortsatte upp längs floden Coimatru och vidare över Malossisjön och nådde snart fram till byn Gastaldi i brynet av Skuggornas träsk. Där möttes de vid bryggan av Innocentia som var glad över att se dem igen. Hon verkade ha funnit sig väl tillrätta på handelsstationen och visade stolt upp sällskapets kanoter som tycktes vara i bättre skick än när de först köpte dem. Possum var lättad. Han var den som oroat sig mest över flickans öde, och nu kunde han pusta ut.

Färden genom träsket gick smidigt, men när de anlände till Manghaldes ö var det något som inte stämde. Det var som om färgen på buskarna och mossorna hade börjat lakas ur. Vid närmare granskning verkade det gälla träet i de plankor som trollkarlen använt för att bygga sin lilla hydda med också. Allt på ön gjorde ett grådaskigt intryck.

Manghalde och Bodonius hälsade dem välkomna, men den blå dvärgen bara suckade djupt och mumlade något om världens ondska. Nu när det vita oraklet även det förts i säkerhet hade hoppet återvänt till gruppen. Kanske skulle de lyckas trots allt. Vare sig Bodonius eller Manghalde hade dock någon vettig förklaring till vad nyttan skulle vara med en galen vargman, men profetian hade varit förvånansvärt träffsäker hittills så det var bara att lita på att det skulle klarna längre fram.

Bodonius hade forskat vidare bland Manghaldes gamla böcker som han fått med sig från Marjura. Bland annat hade han fått fram mer information om den ”krönta klippa” som nämndes i några av verserna, och antagligen hade sällskapets första ingivelse varit korrekt. Det röda oraklet torde finnas vid en plats som kallades Kungsklippan i Björkrike på Palamux västkust.

Lurme menade sig även ha förstått verserna om det gröna oraklet. Han hade lite svårt att motivera sig för de andra, men under den tid som gått sedan de lärde känna honom hade han löst problem åt dem alla i parti och minut, så det gick inte att förneka hans intelligens. Belinda menade nog egentligen att han var fånigt obildad, men hon hade lärt sig att ta honom på allvar. Halvlängdsmannens teori var att det gröna oraklet befann sig i Tocmerskogen på Saphyna. Det fanns egentligen inte mycket mer än en magkänsla att gå på, och kanske var det gudarnas mening att Lurmes ingivelse skulle leda dem rätt. Eller kanske inte.

- Är vi klara för ikväll då, undrade Possum och korkade upp vinet från Kamalkus vinkällare?

- Ahhhh… en fin årgång, sade han och drog in ett djupt andetag. Antagligen från trakterna runt Hebanon. Mustigt, rakt på sak, men inte helt okomplicerat. Jag känner toner av tallbarr och en pust av ostkällare, men vänta… vad var det där? En bilukt… något unket, som kompost eller ruttna höstlöv… ska det verkligen vara så?

- Det är träsket, sade Bodonius. Vill du ha en grillad kråkbroms till vinet?

Possum drack vidare under tystnad, men de andra samtalade länge om profetian, Shagul och den femte konfluxen.

Kamalkus och Fundibera var kända som skickliga magiker med stora kunskaper om de världar som dväljs i mörkret bortom Altors gränser, men de verkade inte göra något större väsen av sig nuförtiden. Tydligen hade de slagit sig ned på Gatves klippa för något tiotal år sedan för att leva det goda livet för de förmögenheter de samlat på sig genom åren. Kamalkus var även känd som en god skulptör. Hans porträtt och helfigurer var så naturtrogna att de blivit välbekanta ända borta i Tricilve. Fundibera var tydligen mycket vacker men alla tycktes ha olika beskrivningar av hur hon egentligen såg ut. De hade även ett rykte om sig att vara stora samlare av speglar som de köpte upp från världens alla hörn via ombud i Vumbra och andra hamnstäder runt om i Trakorien.

Gatves klippa var brant och grå. På de flesta sidor av ön stupade kustlinjen ned mot farliga bränningar. På öns högsta topp tronade trollkarlarnas citadell, väl synligt på håll. Det fanns bara en naturlig hamn, inne i en liten bukt, och när de lade an vid bryggan fick de hjälp av några bybor. I hamnen låg ett antal mindre fiskebåtar av ungefär samma storlek som sällskapets egen, samt en obestyckad tullkryssare med trakoriska flottans märke. De möttes mycket riktigt upp av några trakoriska vakter som bad dem att specificera sitt ärende på ön.

- Vi är här för träffa magikerna i citadellet, de är kollegor till mig, sade Possum.
Denna förklaring tycktes duga väl för vakterna. De var tydligen inte de första som besökt ön i detta ärende.

- Mäster Kamalkus befinner sig i sitt torn och studerar, men Fundibera den sköna är tyvärr på resande fot, upplystes de av hamnjunkare Mikaklis.

Byn bestod av mindre än hundra små trähus, och det lilla värdshuset var minst sagt anspråkslöst. Alla rum var för tillfället upptagna av några strandsatta fiskare från Kark, vars segel förstörts i en storm. De beslöt sig för att använda sin egen båt som övernattningsplats.

Alla var överens om värdet av att skaffa fram mer information innan de besökte citadellet. Byborna visade sig vara öppna och trevliga, om än rätt enkla människor. De flesta som de samtalade med hyste viss skepsis mot de excentriska magikerna i tornet. Man ogillade deras luxuösa livsstil, och märkliga vanor. Å andra sidan gick det inte att förneka att deras rikedom hade fört mycket gott med sig till ön. De hade fått hamnen ordentligt upprustad, och en stationär trakorisk tullstation, vars vakthållning också var ett effektivt skydd mot pirater och illasinnade besökare.

I utkanten av byn lokaliserade de en märklig byggnad, som tycktes helt malplacerade bland de enkla fiskarhusen och gamla skjulen. Det var ett stort timrat hus, utvändigt prytt med exotiska träornament föreställande sjöormar och främmande varelser från långt borta. Dörrarna var låsta och fönstren stängda med reglar och träluckor, men Lurme fick upp låsen ganska enkelt med sina dyrkar.

Det fanns bara en stor sal inne i byggnaden, och den tycktes vara utformad som någon slags festlokal. På väggarna hängde dyrbara gobelänger, golven täcktes av sidenmattor, och de vackert snidade matsalsmöblerna var ek och mahogny. De undersökte rummet noga i jakt på eventuella fällor, men kunde snart konstatera att det nog bara var en sorts samlingslokal för finare tillställningar. Eftersom byggnaden var beläget så avsides beslöt de att använda sig av den som bas för sina fortsatta aktiviteter på ön. Det var lättare att konspirera utom hörhåll för tullarna i hamnen.

- – - – -

De händelser som följde på sällskapets anländande till Gatves klippa var så kaotiska och mystifierande att till och med den vanligen lugne och intellektuelle Possum i efterhand hade svårt att redogöra för dem på ett begripligt sätt.

Deras första angreppslinje på problemet var det öppna samtalet. Possum och Vessla begav sig upp till citadellet för att försöka tala med Kamalkus och förhoppningsvis kunna förhandla fram en lösning på situationen.

Tornet var kanske femton meter högt och ytterväggarna var rappade med vitt murbruk. Det omgärdades av ett högt trästaket med en öppen grind. Väl inne på gården möttes de av en äldre kvinna med jordfläckat förkläde. I sin hand höll hon en kratta och några rovor. När de frågade henne om det gick för sig att träffa mäster Kamalkus visade hon in dem i citadellet. Ingången låg inte på marknivå utan cirka fyra meter upp, och nåddes via en trappa på tornets utsida. När de trädde in genom den tjocka ekdörren slog en doft av exotiska kryddor emot dem. I det rymliga köket arbetade flera personer med att framställa exklusiva maträtter. Kökspersonalen tycktes inte ta någon större notis om dem och den gamla kvinnan bad dem slå sig ned på några trästolar, varefter hon gick uppför en trappa som krökte sig längs den runda väggen och försvann upp genom en lucka i taket.

Efter en liten stund återvände hon och Possum och Vessla kallades upp till magikernas arbetsrum i övervåningen. Rummet badade i mångskimrande dunkelt ljus som silades in genom färgat glass i tornets gluggar. Väggarna var täckta av bokhyllor och mitt i rummet stod ett rejält arbetsbord belamrat med papper och märkliga föremål.

Kamalkus själv gjorde ett obehagligt intryck. Han var i femtioårsåldern, ganska plufsig och huden i ansiktet täcktes av små koppärr. Han bar dyrbara, glittrande plagg, och sin kala hjässa hade han täckt med ett rubinbesätt hårnät av spunnet silver. Runt sin hals bar han ett anmärkningsvärt smycke format som ett gyllene klot. Han erbjöd dem vin, ost och bröd, vilket Possum vänligt avböjde.

Under diskussionen som följde vägrade Kamalkus att överhuvudtaget bekräfta eller förneka att den vita vargmannen skulle befinna sig i hans vård och försökte gång på gång att byta samtalsämne.

- Jag vill inte diskutera vilka gäster jag har eller inte har här. Det är min och deras ensak, sade Kamalkus. Ska ni inte ha lite vin i alla fall?

- Nej tack. Men du förstår, varghonan är svårt saknad av sin flock. Hon skulle inte hålla sig borta frivilligt så länge, sade Possum.

- Din tystlåtne vän har en vacker kropp, sade Kamalkus med en menande blick mot Vessla. Jag tror att han skulle bli en mycket skön staty.

Kamalkus lade huvudet på sned och granskade Vessla uppifrån och ned.

- Klä av dig.

Vessla började dra av sig på överkroppen, men stoppades av Possum.

- Jag tror inte vi kommer längre, sade Possum och reste sig.

- Vänta ett ögonblick. Jag tror jag har något i min kammare som kan intressera er. Sitt kvar så ska jag hämta det, sade Kamalkus och sträckte sig efter ett rep som hängde ned från taket. När han drog i det öppnades en lucka och en repstege trillade ned. Han försvann upp och drog igen luckan efter sig.

Ögonblicket senare befann sig Possum och Vessla inte längre i arbetsrummet. De var nu i en tämligen smaklöst inredd budoir. Rummet var fullt av pösiga divaner, speglar, garderober och stora, stoppade tygskapelser i form av oanständiga kroppsdelar. En gallergrind blockerade utgången. Bland kuddarna låg en vacker yngling lättjefullt utsträckt. Han var sparsamt klädd i en öppen kimono och ett par mycket små lila underbyxor av finaste siden.

- Angenämt, sade ynglingen och gjorde en komplicerad hälsningsgest med vänsterhanden. Hur var namnet? Jag är Salmello från Fontra Cilor – den stad som en gång kallades nordhavens lysande stjärna… jag drar Trakorien runt för att underhålla och kurtisera, här… ta ett glas vin vetja… ska jag sjunga en sång för er? Jag antar att ni också är gäster hos dessa underbara och sofistikerade magiker? Vet ni att mäster Kamalkus har lovat att resa en staty till min ära som tack för mina tjänster? Vad sa ni att ni hette nu igen? Kastyke, vilken kropp han har, din reskamrat där… nu får jag allt se upp med konkurrensen, tror jag. Ingen fara, jag har många strängar på min lyra. Ta en druva, nu! Vad härligt med lite sällskap, det kan ju bli lite långsamt häribland… presenterade vi oss egentligen?

- Ehhh… du är instängd här. Det fattar du va, sade Possum?

- Nejdå, det är bara för mitt eget bästa. Fundibera sade att hon inte ville att jag skulle gå vilse bland källargångarna, sade Salmello.

Possum slog upp ett glas vin och satte sig på en kudde. Han suckade uppgivet. Vad skulle de nu ta sig till? Chi Gong kröp fram från under hans mantel och började viska i hans öra. De samtalade en stund varefter den lilla råttan slank ut mellan gallren för att undersöka omgivningarna.

- – - – -

När ett par timmar förflutit förstod resten av sällskapet att något gått snett. De skulle bli tvungna att bryta sig in i citadellet. Problemet var att de saknade kännedom om lokalerna. De hade endast sett tornet utifrån, och på håll.

Belinda lade upp riktlinjerna. De skulle vänta till nattens inbrott för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Andiman beordrades att göra i ordning för snabb avsegling om det blev nödvändigt. De övriga skulle försöka sig på en så diskret inbrytning som bara möjligt. Om Possum och Vessla redan tillfångatagits eller besegrats var det ett tecken på att deras motståndare var starka, och gruppen behövde ha överraskningsmomentet på sin sida.

När mörkret föll packade de ihop sin utrustning och begav sig upp mot citadellet. Lurme klättrade tyst över trästaketet och smög försiktigt över gården och uppför trappan på tornets utsida. Ljudlöst dyrkade han upp dörren och vinkade åt de andra. Alla tog sig snabbt in i byggnaden, men inte så tyst som de önskat och väl inne i det stora köket som låg innanför dörren möttes de av den skräckslagna kocken som flydde ut, förbi dem, i panik. De försökte inte stoppa honom eftersom de insåg att de redan var avslöjade, utan förberedde sig istället på strid.

De stirrade förvirrat omkring sig. Köksutrustningen var utbytt mot divaner och kuddar. Mitt emot dem satt Possum och Vessla. De var uppenbarligen någon helt annanstans. Possum förklarade problematiken för dem och introducerade dem för Salmello. Tydligen hade de teleporterats med till tornets källare. De hade dock turen på sin sida eftersom Kamalkus aldrig noterat Possums märkliga husdjur. Chi Gong hade därför fritt kunna undersöka källare och lokaliserat såväl den eftersökta vita varghonan, som en magisk konstruktion som skulle kunna användas för att teleportera sig ut härifrån.

Vad gällde varghonan satt hon i en låst cell på andra sidan korridoren. Tyvärr hade hon blivit spritt språngande galen på grund av att hennes cellkamrat smittat ned henne med Remuntras vansinne varför Possum ansåg det bäst att säkra flyktvägen innan hon fritogs. Teleporteringskonstruktionen bestod, enligt Chi Gong, av en modell av citadellet där magiska silverminiatyrer representerade dem som befann sig i det. Om man flyttade miniatyrerna borde rimligen också de riktiga personerna förflyttas. Eftersom Chi Gong utan problem kunde smita mellan gallren kunde ha också teleportera ut sällskapet ur fängelset när de så önskade. Anledningen till att Possum avvaktat var att han ville invänta kvällen för att kunna ta sig ut utan att behöva konfrontera Kamalkus.

När de kände sig redo smet Chi Gong bort till den lilla modellen med miniatyrerna. Därefter vidtog en vansinnig Kamalkus och råtta-lek med gruppens medlemmar som spelpjäser. Som Possum misstänkt fanns det ytterligare en modell någon annanstans i tornet, och den hade trollkarlen kontroll över. Chi Gong flyttade olika medlemmar av sällskapet till skilda platser i tornet. Kamalkus kontrade genom att flytta dem till andra platser. Fram och tillbaka, hit och dit, tills de knappt visste vem som var vän eller fiende längre.

Till slut begick Kamalkus ett misstag. Han teleporterade sig själv ned till modellen i källaren för att undersöka vem hans okända motståndare var. När han såg den lilla råttan blev han så perplex att han tvekade ett ögonblick. Det var tillräckligt för Chi Gong som snabbt förflyttade honom till citadellets kök där de övriga redan befann sig.

Det blev en kort strid. Kamalkus hann inte avfyra några besvärjelser innan Vessla attackerade. En flygande spark träffade honom i bröstet och han föll till marken och slog huvudet i trappan till övervåningen. Belindas svärd träffade honom djupt i armen och skar av vitala blodkärl. Med en kraftansträngning lyckades han snabbt ta sig upp till arbetsrummet och slå igen luckan till bottenvåningen.

Gruppen avvaktade. Belinda visste att Kamalkus var döende, men hon kände sig inte säker på vilka kort han hade i rockärmen. Hon bedömde det som för farligt att avvakta. Hon smög tyst upp för trappan och öppnade försiktigt luckan.

En sådan smärta hade hon aldrig upplevt. Lukten av bränt hår och kött slog emot hennes sinnen nästan lika skarpt som den våldsamma hettan. Belinda kände hur hennes ansikte tog eld. Ögonlock, öron och näsa började smälta. Sedan tog medvetslösheten henne.

Belinda rullade handlöst ned för trappan. Hennes huvud var nästan förkolnat, men hon levde fortfarande. Possum och Lurme gick snabbt till verket för att stabilisera hennes tillstånd. Samtidigt rusade Vessla och Saara upp till övervåningen utan tanke på sin egen säkerhet. Väl uppe i arbetsrummet fann de Kamalkus livlös på golvet. Hans händer var svarta som sot av den energistråle han avfyrat med sina sista krafter och hans ögonglober hade sprängts av ansträngningen.

Possum uppbådade all helande magi han hade i sin arsenal för att rädda Belinda. När han var färdig hade hon återfått sina krafter, men det stod klart att hennes skönhet för alltid gått förlorad. Hon kände på sitt ansikte… Vidrigt, tänkte hon!

- – - – -

De genomsökte citadellet i all hast, eftersom de inte visste hur bråttom de hade. Possum plockade med sig ett antal anteckningsböcker från arbetsrummet, några flaskor riktigt fint berendiskt vin ur vinkällaren, och sade åt Vessla att bära ut en tunna sylvoleum. Han tog även det klotformade smycket från Kamalkus lik och stoppade det i fickan.

När de befriade den vita varghonan Raoga visade det sig mycket riktigt att hon tappat förståndet. Hon sjön oavbrutet i märkliga tonarter och var inte kontaktbar. Hennes cellkamrat var också galen. Hennes huvud var rakat bortsett från Remuntras klassiska fem tofsar, och hon babblade bara konstigheter. De lät dörren stå öppen, men nöjde sig med att ta med sig Raoga.

Salmello ville inte bli befriad. Först ville han alls inte tro på Possums redogörelse för vad som skett. Och när han slutligen accepterade att Kamalkus var död ville han hellre stanna kvar och vänta på Fundiberas återkomst. Hon skulle med all säkerhet belöna hans lojalitet rikligt, menade han.

- Hallå, stäng dörren efter er, jag kan komma till skada annars, sade han när de lämnade honom.

Hon hade blivit tvungen att förklara för sina reskamrater varför säkerhetstjänsten varnade för henne. Hon berättade för dem om sina resor i Rung, och sin vänskap med de rebeller som ville att Trinsmyra skulle slå sig fritt från centralmakten på Paratorna. Mest hade hon oroat sig för Belindas reaktion, men hon hade inte fördömt henne.

Saara förstod sig inte på mänskliga lojaliteter. För henne var det självklart att flocken var det viktigaste, inte några abstrakta nationer, idéer eller regeringar. Ända sedan hon försköts av sin ursprungsflock hade hon sökt efter en ny tillhörighet. På Marjura hade hon byggt starka band till Lurme och Belinda, och även börjat lära känna Possum och Vessla. Men efter att de återvänt till Trakorien hade de glidit ifrån varandra igen. Hon hade funnit nya vänner bland runglerna och i klosterskolan på Bhannavil. Men även de banden hade visat sig flyktigare än vad hon trott.

Efter samtalet med gruppen om hennes äventyr med rebellerna i Rung kände hon sig säkrare än någonsin. Det var här hon hörde hemma. Hennes reskamrater var tydligen lika lojala med henne som hon var med dem, sina mänskliga kynnen till trots.

Hon tänkte också på att de var på väg till Wulferveden. Det berörde henne mindre än man skulle kunna tro. Hon hade själv inga band till vargmännen i skogen – hon var från Milacke – och kände egentligen inget särskilt inför sina artfränder. Hon hoppades vara till nytta för gruppen genom sina språkkunskaper och sin känsla för vett och etikett bland vargmän, men i övrigt var hon ungefär lika spänd och nyfiken som de övriga.

- – - – -

Det hade tagit dem ungefär en vecka att segla från Tricilve till Vumbra. Sitt namn till trots var Vindpilen inte särskilt snabb på öppet hav, och kapten Andiman inte den säkraste av navigatörer.

Väl framme hade de funnit en stad i upplösningstillstånd. Den trakoriska militären hade barrikaderat stadsportarna och det talades öppet bland soldaterna om att ge sig av med första bästa skepp. Från murarna kunde man se ut över slättlanden i Kark där enstaka pelare av brandrök avslöjade vilka vaktposteringar som bränts ned av rebellerna. Därute rådde i praktiken anarki, och eftersom ingen släpptes ut eller in genom portarna gav de sig av igen.

Några timmar senare kunde de lägga till vid en by på Trinsmyras sydkust. Ingen av byborna tycktes sörja bristen på trakorisk vakthållning, och Belinda valde att täcka över sin ordensrustning med en gråbrun kåpa för att inte väcka ont blod. När de ankrat upp tog de sina ryggsäckar och började vandra inåt land. Andiman stannade kvar i byn för att ta hand om båten, men alla de andra gav sig av.

Det tog dem bara en hård dagsmarsch att nå brynet på Wulferveden, och på vägen hade de klarat sig helt undan incidenter. De hade mött vanliga bönder, men inga rövarband eller beväpnade rebeller. Belinda hade svårt att acceptera det goda humör som lokalbefolkningen tycktes uppvisa trots bristen på lag och ordning.

De tog in på ett litet värdshus över natten, och även denna gång hade de tur. Två köpmansvargar från skogen visade sig vara gäster på samma ställe. Saara valde den rättframma vägen. Hon gick fram och presenterade sig. Efter utbyte av artighetsfraser och svansviftanden fick hon slå sig ned hos dem.

Hon berättade utan omsvep att de ville besöka Wulferveden i jakt på ett orakel. De båda vargmännen tystnade och tittade på varandra. Uppenbarligen hade hon träffat en öm punkt. De vägrade förklara sig vidare, men lovade att föra Saara och hennes grupp in i skogen följande dag.

- – - – -

De samlades i skogsbrynet tidigt i gryningen. Där avkrävdes sällskapet de sina vapen och deras ögon bands för. Vargmännen förklarade att detta var en nödvändig säkerhetsåtgärd, och att alla deras ägodelar skulle återfås när de lämnat skogen.

Det var omöjligt för dem att hålla reda på tiden, men när de slutligen fick ta av sina ögonbindlar stod solen högt på himlen. De stod mitt i en by i en glänta i skogen. Där fanns ett tiotal hus av grovt trä och bland dem gick vargmän av olika ålder runt och skötte sina dagliga göromål. Saara var imponerad. Hon såg direkt att här levde minst 200 vargmän En vanlig flock brukade i normala fall inte omfatta fler än tjugotalet individer, oftast färre. Det måste krävas en flockledare med exceptionella kvaliteter för att organisera ett sådant här samhälle, tänkte hon.

Deras guider visade dem till en samlingsplats mitt i byn där några kullvälta stockar fungerade som bänkar runt en eldstad där resterna av gårdagens brasa pyrde och knastrade. Över elden hängde nyflådda kaniner på rostning. Hudarna torkade på träställningar en bit bort. Sällskapet bjöds att slå sig ned och äta en bit i väntan på besked om eventuell audiens hos flockledaren.

Det var inte många av vargmännen som kunde tala det vanliga umgängesspråket, så all kommunikation gick via Saara. Hon berättade för sina artfränder om läget i världen utanför skogen, men höll tyst om profetian, oraklen och uppdraget. Nyfikenheten på de pälslösa gästerna var stor, och efter ett tag var nästan hela byn samlad runt sällskapet.

Stämningen var vänlig men avvaktande, tills en ung vargman började bete sig sturskt mot dem. Han ställde sig rakt framför dem och spände upp sig ordentligt. Saara försökte desarmera situationen genom att gäspa och slicka sig om munnen, men Vessla lade ifrån sig sin kanin och klev fram. Utmaningen var antagen.

Det blev en hård kamp mellan Vessla och den unge vargmannen från byn. Saara hade noga förklarat reglerna för holmgången och försäkrat sig om att Vessla visste hur han skulle signalera att han gav upp om det blev nödvändigt. Hon ville inte att någon skulle komma till skada i onödan. Vessla hade inte en tanke på att ge upp. Han skulle vinna.

Han fick in flera fina kombinationer av sparkar och slag, och vid ett par tillfällen var han nära att få vargmannen på fall. Men även de skickligaste av kämpar har sina dåliga dagar. Vargmannen var större och starkare, och han hade hemmaplan, och till slut hade han fått ned Vessla på marken.

- Ge upp… visa strupen, ropade Saara, men så fungerade inte Vessla. Han var inte rädd för smärtan, bara för förnedringen i att ge sig. Vargmannen fortsatte att måtta tunga slag mot huvudet, men Vessla reste sig gång på gång. Slagen fortsatte tills Vessla låg medvetslös på marken då Possum slutligen gick emellan.

Ynglingen ylade i triumf och klappade om Vessla som började komma till sans efter en stund. Possum tyckte att hela spektaklet hade varit onödigt och farligt, men han märkte att byborna hade tinat upp betänkligt efter kampen. De uppträdde mindre avvaktande och flera av dem slog sig ned för att umgås, så gott det nu gick över språkbarriärerna.

Efter ett par timmar blev de inkallade till flockledaren. Hon var en gammal och imponerande tik som gick under namnet Onda Bettet. De vaktvargar som samlats inne i hövdingahuset bemötte henne med enorm vördnad.

Strax innanför dörröppningen stod en midjehög pelare av trä som Saara kissade på, till de övrigas förvåning. Det tillhörde god vargmanssed att presentera sig på detta sätt, men det kände naturligtvis inte resten av sällskapet till. En av vakterna sniffade på pelaren.

- Främling! ropade han.

Belinda tänkte minsann inte kissa på någon trästolpe, men de övriga gjorde sitt bästa för att vara till lags.

- Pälslös främling! konstaterade vakten om Possum.

- Pytteliten främling! berättade han om Lurme.

Onda Bettet bjöd dem att slå sig ned på några pälsfällar invid högsätet. Hon uppträdde mycket artigt mot dem, och det verkade inte som om hon kände något större behov av att visa upp hur stor och mäktig hon i själva verket var.

Hon berättade för dem om ylerskan i byn: den vita tiken Raoga. Hon fungerade som shaman och sierska i ett, och var mycket högt ansedd i flocken. Det måste vara hon som var det orakel som gruppen hade sagt sig leta efter, menade Onda Bettet. Tyvärr fanns inte Raoga längre kvar i byn. Hon hade färdats till kusten för att yla mot havet och där blivit överfallen och bortförd. En av hennes livvakter hade lyckats undkomma och kunnat föra berättelsen tillbaka till skogen.

Såvitt vargmännen förstod hade Raoga kidnappats av de ökända tvillingmagikerna på Gatves klippa – en ö några kilometer utanför Trinsmyras östkust. Flocken var redan i full gång med att bygga timmerflottar för att segla över till ön och frita sitt orakel.

Det som bekymrade Onda Bettet var Raogas sista profetia innan hon blev bortförd. Den hade inte varit glasklar, men hon hade nämnt möjligheten att hon skulle ”undsättas av pälslösingar”. Då hade de inte förstått innebörden i de orden, men nu när Saara, Belinda och deras vänner anlänt till byn stod det klart att de var menade att hjälpa Raoga tillbaka till sin flock. Det var också därför som de hade getts tillträde till skogen av vargmännen.

Onda Bettet tänkte dock inte sitta sysslolös och vänta på resultat. Raoga var alldeles för viktig för henne. Hon förklarade att de hade fem dagar på sig att frita oraklet och föra henne tillbaka helskinnad. Annars vidtog en fullskalig invasion av Gatves klippa. Hon lät förstå att vargmännen menade allvar, och att invånarna på ön knappast skulle överleva en sådan attack.

När mötet avslutats åt de middag tillsammans med hela vargmannaflocken. Mätta på grillat kött sov de sedan gott på mjuka fällar under den bara stjärnhimlen.

Den stora tröga floden Coimatru tog dem hela vägen till Kamest utan svårigheter. Båttrafiken var tät, men det fanns gott om utrymme för alla som ville ta sig fram. Färden gick fortare nu, eftersom de seglade nedströms och hade vinden i ryggen. De kände inget behov av att stanna till utan fortsatte rakt ut i Kruzanderviken. De stora mängder lera som tillförts floden från slätterna i Bralorge och Paraltro färgade vikens vatten gråbrunt, och när slammet löstes i saltvattnet från havet slog det ur sig en elak stank av gödsel som inte så lite påminde om det svavelosande Arhem där vännerna först träffat varandra.

- – - – -

Tricilve var imponerande, tänkte Belinda när de närmade sig staden för att lägga till i den grunda hamnen nere vid Nya stuvan. Det var den största staden i den kända världen, och den lysande symbolen för Trakoriens välde. Och ändå var det som om något saknades. När hon såg hamnarbetarna och köpmännen som myllrade fram längs kajerna tänkte hon att det redan var för sent… Ve den stad där vaggan stod, djupen må dess murar sluka, hade profetian sagt och plötsligt slog det henne att det var Tricilve det handlade om. Staden var redan dömd.

För några år sedan hade den insikten manat henne till omedelbara åtgärder. Hon hade kontaktat sina överordnade och föreslagit en handlingsplan för att åtgärda problemet. Det förvånade henne själv att hon inte längre tänkte så. Hon undrade om det berodde på att hon blivit bitter av att vara förskjuten av den trakoriska staten, eller kanske hade hon bara tappat stinget av den slöa tiden på Saphyna… Nej! Så var det inte. Detta var inte längre hennes stad. Det var som om hon plötsligt såg fuskbyggena bakom de bladguldsförgyllda fasaderna på adelsmännens överdådiga hus.

- – - – -

De hade anlöpt Tricilve mitt under de stora Frihetsspelen och hela staden gungade i karnevalsstämning. Saara och Lurme ville gärna springa några privata ärenden så gruppen beslöt att splittra upp sig och återsamlas senare på kvällen hemma hos Belindas pappa uppe på Bitterkull. Saara fick med sig noggranna instruktioner för att hitta dit.

- Är han rik, din pappa? frågade Lurme.

- Mycket, svarade Belinda.

- Då hittar jag.

Lurme drog upp huvan på sin mantel och tog sikte på slummen uppe på den kulle som allmänt kallades Myrstacken. Han rörde sig som fisken i vattnet där han drog fram genom skumma gränder mellan fallfärdiga byggnader. Han ville besöka några av sina gamla kontakter för att ta reda på om priset på hans huvud sjunkit under hans bortvaro.

Saara letade efter rustningsdelar och vapen bland butikerna nere i Stenstaden, men fann det mesta vara dyrt och av tveksam kvalitet.

Resten av gruppen drog sig upp emot de fina kvarteren på Bitterkull. Belindas far bodde i ett enormt hus omgärdat av höga stenmurar. Han mötte dem i den prunkande trädgården, och var mycket glad att återse sin dotter. Utseendemässigt var han ganska olik Belinda. Han var ungefär lika lång som henne, men betydligt tunnare och såg mer ut som en skrivare än som en krigare.

Medan de övriga inkvarterade sig tog Belinda en promenad vid dammarna under pilträden med sin far. Han hade hört sig för om henne bland sina kollegor i statsförvaltningen, men av uppenbara skäl var han inte längre betrodd med känslig information. Han kunde berätta att hon var efterlyst av Digeta Longa, vilket inte var förvånande för Belinda, men visste inte så mycket mer än så. Han delgav henne också de underrättelser om läget i riket som han hade tillgång till.

- – - – -

Till den överdådiga middagen ställdes flera flaskor med fint zorakiskt Pendon-vin fram på bordet, vilket gladde Possum mycket. Tyvärr kunde han snabbt konstatera att innehållet knappast var vad flaskorna utlovade. Detta var snarare bordsvin från någon sylta i valfri hamnstad runt Kopparhavet, tänkte han besviket, men vill inte förolämpa sin värd genom att berätta det.

Lurme ångade av vrede. Under sin utflykt till Myrstacken hade det otänkbara inträffat: han hade blivit bestulen. Jägaren hade blivit bytet, och han kunde inte för sitt liv förstå hur det gått till. Han hade inte ens märkt något, det var först på vägen tillbaka som han upptäckt att börsen med silvermynt saknades. Nu satt han tyst vid middagsbordet och funderade över vilka säkerhetsåtgärder som var nödvändiga för att se till att detta aldrig skulle upprepas.

- – - – -

Nästa dag begav de sig till Riccochetta-ordens högkvarter som låg på andra sidan Frihetsparken från Bodâken sett. Belinda var inte särskilt förhoppningsfull, men hon hade inget val. Detta var enda sättet för henne att försöka rentvå sitt namn, och eventuellt få tillbaka sin utrustning.

Det gick inte bra. Ordensmästaren tog emot henne i sitt arbetsrum, men samtalet påminde mest om ett förhör. Varför var hon här, hur kom det sig att hon var efterlyst, vilka var hennes märkliga reskamrater? När Belinda frågade om hennes utrustning eventuellt kommit tillrätta blev mästaren mycket upprörd: hade hon – vid sidan om allt annat – dessutom lyckats slarva bort den?

Belinda förstod att det inte fanns mer att hämta här, och lämnade byggnaden innan mästaren fick för sig att meddela hemliga polisen om hennes uppdykande. Hon räknade i och för sig med att hennes tidigare insatser för orden skulle vara nog för att inte bli överlämnad, men säker var hon inte.

Egentligen hade de inte fler ärenden i Tricilve, men ändå ville de inte ge sig av. Belinda anade att hon kanske inte skulle få fler chanser att återse staden, och de övriga i sällskapet ville gärna få roa sig lite såhär under Frihetsspelen. De behövde alla slappna av en smula, även om deras schema egentligen inte tillät det.

De gick och såg ett folklustspel på Amfiteatern, och tittade in en stund på de fäktande adelsmännen på Arenan som försökte vinna ära och berömmelse genom sina konster.

Belinda kände sig inspirerad och beslöt sig för att låna en häst av sin far och anmälde sig raskt till de stora ridtävlingarna på Hippodromen. Det var knappast den snabbaste hästen i Tricilve, men Belinda hade stor tilltro till sin egen kapacitet som ryttare och trodde sig ha en god chans till en bra slutplacering. Hennes självförtroende växte när hon vann sitt första lopp, och därmed kvalificerade sig för finalen.

Dammet stod som ett moln runt ryttarna när de vräkte sig fram runt den snäva banan. Belinda fick en dålig start men hämtade upp flera placeringar efter några varv. Inför slutvarvet låg hon jämsides med ett annat ekipage i ledningen. Hon pressade sig och hästen till det yttersta och för en kort stund glömde hon allt vad profetior och orakel hette.

På läktaren jublade Andiman av upphetsning. Han älskade fest och tävlingar, och när han såg Belinda dundra fram på Hippodromen i ledningen före de andra ryttarna kunde han knappt tro att det var sant.

Kanske var det ett hastigt felsteg, kanske fick hästen att dammkorn i ögat, kanske var det Belinda som tappade koncentrationen för ett ögonblick? När de gick in i sista kurvan hade hon legat först, men när de var på väg in på upploppet hade två hästar redan seglat förbi henne, och en tredje var på god väg. Hon gick slutligen i mål som fyra i loppet och var grymt besviken. Egentligen var det inget att skämmas för, men Belinda var tävlingsmänniska uti fingerspetsarna.

- – - – -

När hon gick in i stallarna för att sadla av hästen stoppades hon av en välbekant figur. Praanz da Kaelve hälsade artigt, men det fanns något obestämt hotfullt över honom. När han tog henne åt sidan trodde Belinda först att hon var på väg att bli arresterad.

- Inte illa, sade da Kaelve om finalloppet, synd bara att det inte höll hela vägen.

- Vad vill du? fräste Belinda.

- Seså, ta det lugnt, jag är inte här för att ta in dig, sade da Kaelve.

Han berättade att läget inom den trakoriska staten var förvirrat och att interna maktstrider handlingsförlamade säkerhetstjänsten. Många ville se Belindas huvud på ett fat, men själv hade han granskat alla fakta i målet, och kommit fram till att de antagligen hade gemensamma intressen, inte motstridiga. Det var ju ändå Shagul som var det stora hotet mot Trakorien, och hittills var Belindas grupp dem som åsamkat honom mest skada. Vad det än var som de höll på med, så gjorde de uppenbarligen något rätt.

- Se nu inte detta som ett tecken på att jag gillar dig, för det gör jag verkligen inte, sade da Kaelve och slängde över en säck till Belinda. Den innehöll hennes sköld, rustning och andra tillhörigheter som hon lämnat efter sig vid den hastiga flykten från Ranz.

- Jag kan inte hjälpa dig öppet, fortsatte han, men tveka inte att ta kontakt om du behöver. En sak till bara: gör dig av med vargmannen. Hon är inte pålitlig.

Även om Belinda var tacksam över att få tillbaka sina saker, tänkte hon inte sälja ut sina vänner. Hon hade ingen anledning att misstro Saara, vad än någon skum underrättelseagent hade att säga om saken. Da Kaelve suckade lätt och gick där ifrån.

- Gör dig av med vargmannen, sade han igen och försvann.

Det saknades infarter till Malossisjön österifrån och de skulle bli tvungna att runda Paratornas södra sida och fortsätta hela vägen upp till Zaroflas för att hitta en farbar flod. Det betydde ytterligare minst en vecka till sjöss, antagligen något längre. Därefter väntade en långsam färd uppströms till sjön och vidare in i Skuggornas träsk. Det var inte bra, men trots allt bättre än att försöka ta sig över det mäktiga Hesiphamassivet eller forcera den snåriga Kryfferskogen.

Andimans bedömningar av hur lång tid seglatsen skulle ta visade sig vara väl optimistiska. Vid lunchtid den femte dagen siktade de Karnald, vilket innebar att de hade nästan halva vägen kvar till Zaroflas. De beslöt sig för att lägga till och proviantera.

På väg in i hamnen blev de stoppade av en trakorisk militärpatrull i roddbåt som frågade ut dem om deras ärenden i staden. Possum slängde snabbt en segelduk över den blå dvärgen för att undvika att väcka onödig uppmärksamhet. Det visade sig att det rörde sig om en standardkontroll och de släpptes snart vidare och anvisades plats i gästhamnen. Vid kajerna runtomkring dem låg stora krigsfartyg förtöjda och de förstod att Karnald höll på att mobiliseras för ett eventuellt anfall österifrån. Staden myllrade av militärer som kallats dit från rikets alla hörn.

Medan de övriga lastade om båten passade Lurme och Saara på att smita in på en hamnkrog ta sig ett par öl. De tyckte att båda att det var ganska skönt att befinna sig på landbacken en stund. Lurme plockade fram dolken Demens ur sin skida och lät honom spela tärning med soldaterna. Bobo jagade småkryp i hörnen.

Av soldaterna på krogen fick de också reda på att den trakoriska vapenarsenalen i Siola nyligen utsatts för ett attentat. Det spekulerades vilt i vem som kunde tänkas ligga bakom. Var det runglerna, Kishatet eller kanske t.o.m. RhabdoRana som låg bakom?

- – - – -

Den vidare färden längs Paratornas sydkust blev förhållandevis händelsefattig. Sällskapet samtalade mycket om profetian och lärde känna sina nya medresenärer. Lurme blev snabbt vän med Andiman, men Possum och Belinda fick huvudvärk när han stod vid rodret och skrålade sjömansvisor för full hals. Innocentia var helt uppenbart lite långsam i tanken, och barnsligt naiv inför världens elände. Hon föreföll trevlig och omtänksam, men det stod klart att hon inte skulle vara till någon större nytta vid en eventuell krissituation. Den blå dvärgen var så deprimerande att alla utom Innocentia undvek att samtala med honom överhuvudtaget.

De gjorde ytterligare ett stopp i Zaroflas för att fylla på fältransoner och färskvatten, men skyndade snart vidare uppför floden Bralorgia. Vindpilen var ingen flodbåt, men kölen var inte djupare än att de kunde ta sig uppströms hela vägen till Malossisjön. I den lilla byn Gastaldi, på andra sidan sjön, väntade en glada överraskning: sällskapets kanoter låg kvar. Det var mer än de hade väntat sig, med tanke på alla motgångar de varit med om på sistone.

De hittade denna gång Manghaldes ö i träsket utan problem. Den misstänksamme gästen från Ilibaurien var inte längre där, och trollkarlen förklarade att han tyvärr hade avlidit på grund av den ohälsosamma luften. Då det besparade dem alla besväret att ljuga ihop en historia om vem den blå dvärgen egentligen var, så var det ingen som ville ifrågasätta Manghaldes förklaring, även om de nog misstänkte att han inte berättade hela sanningen för dem.

De samtalade länge med trollkarlen och Bodonius den kvällen. På något märkligt sätt kändes det avskyvärda träsket som den enda säkra platsen i världen just nu. Här kunde de slappna av utan att behöva oroa sig för lönnmördare, rebeller och trakoriska agenter.

De studerade de hemliga verserna ur Vox Ranzina tillsammans med Manghalde. Till stora delar tycktes den helt obegriplig, men vissa delar började klarna. Det verkade som om det röda ögat skulle befinna sig där ”västerhavets vindar viner” vilket rimligen borde innebära någonstans på västra Palamux. Verserna som hänvisade till det vita ögat var ännu tydligare: ”vargaveds ödesstämma” kunde i princip bara betyda skogen Wulferveden, en plats som Saara väl kände till. Hon hade själv inte haft förmånen att besöka detta välorganiserade vargmansrike, men det var legendariskt bland alla Trinsmyras vargmansflockar.

Slutligen utkristalliserades en plan. De skulle återigen bege sig mot norr. Det tycktes dem som om det vita ögat var lättast att lokalisera, och det betydde i så fall att också fienden skulle kunna göra det. Alltså var det bråttom. De bestämde sig för att om möjligt hinna med ett stopp i Tricilve på vägen. Belinda kände ett trängande behov av att knyta upp lösa trådar och åter komma i kontakt med ledningen för Riccochetta-orden.

Men dessförinnan sov de. Djupare än de vågat på länge.

- Det var mörkt. Jag såg inte ordentligt, ursäktade han sig.

- Men… du kan väl inte segla? sade Saara.

- Är det någon av oss som kan det? undrade Possum.

Det var just det som var problemet: trots att alla i sällskapet hade olika bakgrund och vitt skiljda kompetenser, så var det knappast någon av dem som kunde kallas för sjöbjörn. De hade i och för sig inte haft några problem med att ta sig över Malossisjöns lugna vatten, men det här var en helt annan sak. Deras plan var att segla ned längs Paratornas vindpinade östkust, och efter Lurmes fadäs hade det gått upp för dem hur svårt det skulle bli.

Det var en fin och välskött fiskebåt med två master och alldeles för många segel att hålla reda på för landkrabbor. De diskuterade igenom situationen noga under natten och strax innan gryningen bestämde de sig för att plocka fram årorna och börja ro.

Färden gick oändligt långsamt. Dag efter dag rodde de, och när de inte orkade ro lät de sig drivas fram på måfå av havsströmmarna. De hade alltid kusten inom synhåll, för säkerhets skull. De fiskade och samlade regnvatten i träspänner som de hittat i kölsvinet.

- – - – -

På den tredje dagen började det blå barnet att krympa. Innocentia kunde inte förklara varför, och Belinda oroade sig mycket. Kunde det bero på brist på mat och vatten? De omfördelade ransoner för att försäkra sig om att barnet fick vad han behövde, men inget tycktes hjälpa. Efter ytterligare två dygn hade han krympt till en handflatas storlek och såg ut som ett litet blått foster.

Äventyrarna var förtvivlade. Hade deras orakel gått förlorat på grund av oaktsamhet? Skulle deras kamp nu vara förgäves?

Men så vände det. Det blå fostret började växa igen, men det var förändrat. På bara några timmar växte det upp till en kraftig med kortvuxen liten blå dvärg, komplett med blått skägg och allt.

Dvärgen var dock ingen behaglig bekantskap. Han var djupt melankolisk och när han talade spred han en miserabel stämning omkring sig. Innocentia försökte trösta honom, som hon gjort så många gånger förut däruppe på den svävande klippan, men han välkomnade inte längre hennes omvårdnad.

Efter två veckors rodd och drivande var fältransonerna helt slut. De levde nu enbart på den fisk som de kunde dra upp ur havet. Den magra kosthållningen hade satt sina spår och de funderade flera gånger på att försöka gå i land och jaga, men Ilibauriens klippiga kustlinje såg inte inbjudande ut.

De var nästan på väg att ge upp när landskapet började förändras. Rakt föröver svängde kustlinjen åt öst och de kunde se åkerbruk och böljande gräsfält istället för branta klippväggar. Så nådde de då äntligen fram till fristaten Ruhl och sent på eftermiddagen fick de hjälp att lägga till vid en brygga av några vänliga ankor.

Denna del av Paratorna var administrativt självstyrande från imperiet. Majoriteten av befolkningen var vita ankor, och handel den dominerande sysselsättningen, vid sidan av jordbruk och fiske.

Det visade sig att bryggan de lagt till vid ägdes av en gren av familjen Mogger – ett namn som Belinda, Lurme och Saara mindes från Arhem på Marjura där ankorna förestådde en av handelsstationerna. Ankorna visade sig vara mycket trevliga, och erbjöd sällskapet att vila ut på deras gård. Kajplats och husrum skulle inte kosta mer än 30 silvermynt per person och natt, förklarade fadern i familjen. Belinda grymtade över priset, men insåg att de verkligen behövde vila och accepterade å gruppens vägnar… trots Lurmes protester.

På kvällen badade de sig rena i tunnor med hett vatten, samtidigt som husets tjänare tvättade deras smutsiga reskläder. Till middag bjöds lokala delikatesser som i normala fall knappast skulle fallit resenärerna i smaken. Men de var uthungrade och knusslade inte. Grillade grodlår och kokt snok hade aldrig smakat så gott.

Över middagsbordet diskuterades händelseutvecklingen i riket och världen, och Belinda blev förvånade över hur mycket som hade hänt sedan de lämnade Skuger. På Trinsmyra hade runglernas uppror vuxit i styrka, och nattliga räder mot byarna på landsbygden i Kark blivit ett gissel för de trakoriska styrkorna. Det ryktades också att det heliga Kishatet på Palamux höll på att radikaliseras. Många förväntade sig att de snart skulle utropa sin självständighet och slå sig fria från centralmakten. Samtidigt mobiliserade Trakoriens ärkefiende, Ransard, sina trupper för ett kommande anfall. Den trakoriska horisonten tycktes full av åskmoln.

- – - – -

I två dagar vilade de på familjen Moggers gård. De kände sig väl mottagna, och lärde snabbt känna de sociala ankorna. En av de yngre sönerna i familjen var mycket intresserad av sällskapets båt. Han hette Andiman och påstod sig vara en erfaren sjökapten, som tyvärr var i tillfällig avsaknad av ett skepp att föra befäl över.

Även om ingen i gruppen trodde så mycket på Andimans tidigare erfarenhet såg de ändå en möjlighet att underlätta resandet. Det var lång väg att färdas över berg och slätter för att komma till Manghalde i Skuggornas träsk, och de hade redan spillt alltför mycket tid. Kapten Andiman döpte raskt om fiskebåten till Vindpilen och började sortera om tampar, segel och slag efter eget huvud.

Med Andiman vid rodret gav de sig av igen. De gjorde ett kort stopp för att proviantera i huvudorten Fanzimle, och satte därefter kurs vidare söderut.

Hamnstaden Skuger var en god representant för den landsända på norra Paratorna som gick under namnet Ilibaurien. Det fanns fortfarande spår kvar från traktens storhetstid, före dess inordnande i det Trakoriska imperiet. Vackra, men smutsiga, byggnader i marmor och granit blandades med ruckel och skjul. Här och var sov folk i gränderna, och opianderdrogade hamnarbetare stirrade håglöst på de varor som just anlänt.

Så snart solen gått upp installerade de sig på värdshuset Skugers Stolthet, som låg i nära anslutning till själva hamnen. De flesta av gästerna var från andra delar av Ilibaurien och värdshusvärden tycktes upplivad av de långväga resenärerna. De låste in sin packning efter bästa förmåga och begav sig ut i staden på jakt efter mer information om det blå barnet.

Gatorna i Skuger var inte säkra för utomsocknes. Vid flera tillfällen under den tid som de spenderade i staden blev de trakasserade av drogpåverkade invånare. Redan första dagen kastade en större grupp ynglingar sten efter dem. Vid ett annat tillfälle blev de omringade av några råbarkade typer beväpnade med träpåkar och knivar, och det hela gick så långt att de tvingades att hugga ned flera av ogärningsmännen innan de övriga flydde.

Vid det tempel som tillhörde Den oskyldiges kult iakttog de en mycket märklig ceremoni. Efter ett långdraget mässande smordes en naken munk in med blåfärgad honung. En präst slog tre slag på en mäktig gonggong. Vid varje slag ropade den smorde: ”Basenanji! Jag är Khanderad! För mig till oskuldens blå ängar!” När han uttalat dessa ord för tredje gången lyftes han utan förvarning rakt upp i luften, och flög under märkliga krumbuktande kroppsövningar hela vägen upp till den svävande klippan.

Själva klippan var en mystifierande syn: en cirkelrund ö som svävade fritt i luften 30 meter ovanför tempelområdet. Den hölls på plats med en grov kedja som löpte hela vägen från marken till klippans undersida.

Belinda fnös åt spektaklet. Hon tyckte att hela ceremonin var högst oanständig. Om man nu måste vara naken och smeta in sig med honung, så vore det väl åtminstone en god idé att inte fladdra omkring som en sprattelgubbe i luften?

De återvände till värdshuset för att planlägga den kommande räden mot templet. De åt en billig kvällsvard, men Belindas langockerpaj visade sig innehålla opianderkrydda, vilket hon reagerade mycket illa på, med våldsamma hallucinationer och ryckningar. Hennes kamrater lade henne dock tillrätta i deras gemensamma rum… och låste dörren.

- Redan? hörde de inifrån.

- – - – -

Den andra dagen ägnades åt ytterligare rekognosering och inköp av nödvändig utrustning. När de rundade ett gathörn stod de plötsligt framför en mystisk figur klädd i en svart kåpa som dolde hans anletsdrag. Han avfyrade snabbt tre pilar med sitt blåsrör. De träffade Belinda i bröstet men fastnade i hennes läderrustning. Figuren vände på klacken och sprang från platsen i hög fart. Han hade bara hunnit runt nästa hörn när Vessla hann ifatt och sänkte honom med en hoppspark mot hans högra axel.

Under kåpan fann de en bister man med alldagligt utseende. Han skrek när Saara satte sin dolk i låret på honom, men vägrade bestämt att svara på några frågor. Efter bara någon minut började han att rulla med ögonen och andas allt häftigare och avled snart därefter. Han hade uppenbarligen förgiftat sig själv. När de genomsökte kroppen fann de RhabdoRhanas välbekanta kännemärke – den tatuerade underläppen – men också en glasburk innehållande några märkliga spindelliknande djur.

Under tiden hade Belinda försökt avlägsna blåspilarna ur sin rustning, men lyckades sticka sig i fingret på en av dem. Hon svimmade av och föll till marken. De undersökte henne och kunde konstatera att det inte verkade vara något dödligt gift som hon fått i sig, men att hon sov mycket djupt. De hade egentligen planerat för att ta sig upp på den svävande klippan redan samma natt, men på grund av Belindas tillstånd fick det vänta. Hon vaknade inte förrän tio timmar senare, ordentligt skakig och med kraftig huvudvärk.

- – - – -

Nästa kväll var det dags. Allt var planlagt in i minsta detalj. Eftersom tempelområdet var hårt bevakat av kondottiären Cymbas brutala legosoldater var de tvungna att ordna med flera väl genomtänkta distraktioner. Saara och Belinda skulle försöka påkalla vakternas uppmärksamhet genom att bete sig störande utanför grindarna. Possum stod redo på annan plats för att ingripa med magi om det blev nödvändigt. Lurme och Vessla skulle samtidigt försöka att obemärkt ta sig fram till altaret och tillsammans genomföra uppstigningsritualen. De hade även bestämt en plats för återsamling strax utanför själva staden.

Allt gick i stort sett planenligt. Saara och Belinda lyckades dra till sig vakternas intresse genom att fejka ett pågående bråk utanför grindarna. Lurme och Vessla klättrade osedda in över tempelmuren och tog sig utan problem in i den byggnad på vars tak altaret och gonggongen fanns. Lurme klädde av sig och smetade blå honung på sin nakna kropp. På väg upp till själva altaret hittade han en prästmantel som han hängde på sig. Vessla slog i gonggongen.

- Jag är Khanderad! mässade Lurme.

När gonggongen ljöd för andra gången blev det fullt pådrag bland legoknektarna. Nu förstod de att något var allvarligt fel. De yrvakna vakterna tog sina vapen och rusade ut på gården. Men Possum hade förberett en obehaglig överraskning för dem. Från ingenstans kom en enorm svärm av insekter som överrumplade dem. De förblindades av de magiska krypen som tog sig in under deras rustningar, stack dem, och orsakade kaos och panik.

När de hämtat sig hade Lurme redan tagit sig upp på den svävande klippan. Vessla kastade sig med ett mäktigt språng från tempelbyggandens tak och landade smidigt på marken åtta meter ned. Med övermänsklig hastighet rusade han mot muren och tog sig ut innan vakterna hunnit ta upp jakten. Saara och Belinda tvingades nedgöra några av soldaterna som följt efter dem när kaoset på tempelgården utbröt, men därefter kunde även de ta sig ut ur staden mot den förutbestämda återsamlingsplatsen.

När Lurme tagit på sig prästmanteln som han hittat på vägen upp till altaret hade en slöja dragits från hans blick. Nu kunde han se att klippan inte alls svävade fritt i luften, utan i själva verket bars upp av en jättelik varelse, som såg ut som ett åskmoln i människogestalt, med gula blixtar till ögon. Varelsen lyfte honom varsamt från altaret och upp på klippan. På vägen slickade den av honom den blåfärgade honungen, vilket orsakade stort obehag hos Lurme.

Väl uppe på klippan kunde han skåda ut över ett fridfullt landskap med buskar och träd som växte på grönskande små kullar. Här och var stod små byggnader som gav ett idylliskt intryck. Det var lugnt och tyst i natten, men ur en liten stugas fönster lös en välkomnande lampa. Eftersom Lurme hade lyckats lokalisera en uppsättning kläder, kände han sig proper nog att våga knacka på.

- Kommer ni nu?

Den unga flickan som öppnade dörren såg frågande ut. Hon verkade frånvarande och barnslig, men hon var inte rädd för Lurme.

- Barnet måste föras i säkerhet, sade Lurme. Vi har anledning att tro att det kommer att utsättas för någon form av attentat.

Om det var för att hon trodde att han kommit på order av tempelprästerna, eller av något annat skäl, visste inte Lurme, men flickan protesterade inte. Hon följde honom lydigt ned till barnets sovkammare, som låg i en varm och ombonad källare inne i själva klippan. Där låg det och sov: ett helt vanligt gossebarn, men med klarblå hud. Innocentia, som flickan hette, väckte barnet och förklarade vänligt att de måste ta sig härifrån nu.

Hur de skulle ta sig ned från klippan var dock inte något som de planerat för. Lurme tänkte ett ögonblick, sedan lutade han sig ut genom en öppning i klippväggen och försökte påkalla den stora åskvarelsens uppmärksamhet.

- Eh… Basenanji?

Varelsen svarade med ett muller.

- Kan du tänka dig att sätta ned klippan på marken? undrade Lurme.

- JAG ÄR BUNDEN AV SILVER, svarade Basenanji.

Lurme såg sig omkring. Genom rummet löpte – från golv till tak – den tjocka kedja som förband den svävande klippan med marken inunder. Längs kedjans mitt löpte faktiskt en tunn tråd av silver. Kanske kunde det vara lösningen? Lurme hämtade raskt ett av Innocentias trädgårdsredskap och började hacka loss silvret från kedjan. Ungefär en halvtimme senare var silverlinjen bruten. Hela klippan skälvde när Basenanji bar iväg på den med långa kliv. Han satte ned den ett par kilometer utanför staden och vandrade bort över bergen. Åska och regn följde i hans spår.

- – - – -

När hela gruppen var återsamlad kunde de konstatera att alla fortfarande var i stridbart skick, men att läget nu var sådant att de omedelbart måste lämna Skuger, och antagligen Ilibaurien, bakom sig. Det blå barnet hade varit landets hopp om frälsning från droger och fattigdom, och nu hade de stulit det. De skulle inte bli vänligt bemötta i fortsättningen.

De bestämde sig för att landets vilda östkust trots allt var den säkraste vägen ut. Men det innebar i så fall minst 14 dagars hård vandring genom okänd terräng, med allt vad det innebar. Lurme insisterade på att de skulle försöka stjäla en båt i hamnen i Skuger. Ingen av dem kunde egentligen segla, men det var nog ett säkrare och snabbare sätt att sig söderöver även om de skulle tvingas ro hela vägen.

Lurme hade inte gjort sig känd för de andra som modig och självuppoffrande, men nu smög han ensam runt bland de upprörda ilibaurierna på Skugers gator. Trots att han ansträngde sig till sitt yttersta för att smälta in, blev han upptäckt av en av Cymbas vakttrupper, som genomsökte stadens alla skrymslen och vrår i jakt på det försvunna blå barnet. Han fördes inför den rasande kondottiären som hotade honom med tortyr och avrättning. Cymba var dock för upprörd för tänka klart, och på något sätt lyckades Lurme bluffa sig ur situationen.

Väl nere i hamnen mutade han en av hamnvakterna med ett par doser Smaugifonia som han fått av Manghalde i Skuggornas träsk. Med mycket möda lyckades han hjälpligt sätta segel på en av fiskebåtarna och gled bort i natten.